Hur skall vi handskas med våra beten för att hålla parasittrycket så lågt som möjligt?

Hästen som art är ett stäppdjur som strövade i flockar över stora områden. De parasitägg som följde med träcken ställde oftast inte till några stora problem eftersom flocken hade rört sig till nya betesområden när parasitäggen hade utvecklats till infektionsdugliga faser.  Det kan vara bidragande till att maskarna producerar så stora mängder ägg. En spolmaskhona kan under sin levnad producera över en miljon ägg. När vi nu inte längre har strövande hästar utan de lever sina liv i hägnad leder denna höga äggproduktion till problem. Betet kan bli så nersmittat att även friska, normala hästar kan få infektioner som ställer till problem och det kan vara svårt att genomföra en bra betesvård.

Alltför få hästägare har idag möjlighet att låta sina hästar få beta över verkligt stora ytor. Inte sällan trängs ett större antal hästar i olika åldrar på förhållandevis små ytor. Ibland har man inte möjlighet att ha olika sommar- och vinterhagar. Ibland kanske det kommer gästande hästar där man inte känner till om de har kollat eventuell parasitsmitta eller avmaskat. Betet kan vara slitet och magert och hästarna betar på en allt mer begränsad yta trots att arealen kan vara ganska stor, eftersom ratorna (området runt mockorna) har vuxit till stora ytor. Allt detta leder till att det blir svårt att hålla en god beteshygien och att hålla ner smittrycket på betet.

När vi genomför forskningsprojekt på beten så är praxis att för att få kalla ett bete parasitfritt skall det inte vara betat under två vintrar med mellanliggande sommar.  Men i vissa fall har det visat sig att ägg från till exempel spolmask har en otrolig överlevnadspotential. De kan vara infektionsdugliga i många år ute på betet. Men generellt kan sägas att parasiter som smittar via larver, exempelvis små och stora blodmaskar och bandmask, minskar smittan till i praktiken försumbar om betet får vila två vintrar och mellanliggande sommar.

När det gäller stuterimiljöer med många föl uppstår ofta svårighet att minska smittrycket när det gäller spolmask. Att använda en och samma hage att rasta unga föl i kan leda till en kraftig uppbyggnad av smittryck. Även underlaget har inverkan, spolmaskägg verkar överleva bättre i fuktig miljö och väl mockade sand/grus-hagar verkar torka ut och det leder till minskat antalet ägg. Att ha rasthagar som bara används av sto med föl yngre än tio veckor samt äldre hästar, över två år kan skydda fölen mot att utsättas för höga smittryck under deras känsligaste period i livet. Detta på grund av att fölen inte sprider spolmaskägg före tolv veckors ålder. Normalt utvecklar fölet en immunitet mot spolmask och det är sällsynt med spolmaskfynd i hästar äldre än två år.

I den bästa av världar skulle vi för en god beteshygien ha olika hagar vid olika årstider, ha möjlighet att låta stora arealer få vila och inte behöva ha så många hästar per hektar. Så hur skall vi då förhålla oss när verkligheten ser så annorlunda ut för många av oss?

Vad är då en tillräckligt bra betesvård?

Vi får ibland frågan om att mocka i hagarna. Och det är naturligtvis både bra och arbetssamt. Det finns dammsugare som kan underlätta arbetet och som enligt sin reklam även suger upp ägg och maskar från marken runtomkring. Om det är så vet jag inte. Men om man mockar ur hagen ett par gånger i veckan under den gröna delen av året (vår-sommar-höst) och någon gång i veckan under den vita (vintern) så minskar möjligheterna för äggen att utvecklas till larver och kunna infektera hästarna. De ägg som får optimala förhållanden utvecklas till infektiösa larver på drygt en vecka. Och får äggen en chans att utvecklas till larver så har vi försvårat ”mockningen”.

En mocka bryts ner olika snabbt under olika förhållanden, under sommaren kanske det går på fyra månader, medan vinter gör att denna process går betydligt långsammare.

Växel- och sambete är bra. De äter då nära varandras, men inte nära sina egna, rator, så den användbara arealen ökar på ett smidigt sätt. Hur man löser detta är väl bland annat beroende på individerna, om hästarna och fåren eller boskapen går fredligt vid varandras sida så är väl det en lösning, annars får man växla. Kom ihåg att det går fem får på en häst vad gäller avbetning av marken.

Brunnen hästgödsel är normalt att betrakta som ägg och larvfri.

Betesputsning är även det en stående fråga. Vi brukar svara att det kan fungera, men slår man sönder ratorna när det är fuktigt så hjälper man bara äggen att spridas över större yta. Men om man vet, hur man nu gör det, att det skall komma en lång torr period så kan man betesputsa och slå sönder mockorna. Äggen och larverna kommer då exponeras för sol och torka, vilket är dessa parasiters värsta naturliga fiende.

Grusade rasthagar är normalt inga stora smittområden. Men finns det oaser av grönt gräs så finns det förutsättningar för bland andra blodmaskarna att få till en fungerande livscykel.  Är det en djup sandbädd där det inte ligger ett lager av gödsel som håller fukten så torkar ju rasthagen ut ganska snabbt vid torkväder och försämrar därmed parasiternas förutsättningar för att överleva.

Nya hästar i stallet bör alltid hållas åtskilda tills de antingen avmaskats eller visat negativt träckprov.

Att använda kemikalier är ingenting som vi varken har kunskap om eller rekommenderar.

Skall vi prioritera åtgärder för betesvård kan det se ut så här

1.     Naturligtvis är stora beten med få individer det bästa skyddet för att slippa få en hög ansamling av parasiter.

2.     Skilda sommar- och vinterhagar.

3.     Växling mellan bete och slåtter. Parasittrycket är generellt lågt på återväxten efter slåtter.

4.     Växel- eller  sambeten med andra djurslag, företrädesvis får eller nötboskap

5.     Mockning av hagarna

6.     Särskilda karantän- och gästhagar.

Samtidigt kan vi inte rangordna det ovan med exakthet, men det kan vara förslag till tankebanor för planering av verksamheten.

Källa: Veterinär Katarina Gustafsson, Maskboken (Veter) samt Jordbruksinformation 18-2007.